Mischa berättar

Det blev en bok!

Liksom för att fira och hylla ett decennium av ynnesten av att få leva i upptäckten och utforskandet av vad som kallas ”att vakna”, blev de texter som från gång till annan skrivits insamlade och utökade till en bok! Den är nu tryckt och heter vad som känns närmast nuförtiden: Varats sång - slutet på sökande

Läs mer om boken och se recensioner här.

Klicka på länkarna nedan för att beställa bok eller e-bok. Där kan man till och med provläsa några av de första sidorna.

Bok	E-bok

---

Tidigare texter

Jag vill först poängtera att inget av vad jag berättar är viktigt. Och att det endast handlar om min ”karaktär i en film som utspelas på det jag är och består av, dvs. skärmen” (som i en metafor som beskrivs här). Det var viktigare att tillåta och omfamna det i mitt liv som jag såg som problem – dvs. älska mig själv. Om någon uttryckte ogillande eller beröm för mig eller mitt beteende, var det viktigare att förstå att det inte sade något om vad jag är, utan bara om den som säger det. På samma sätt var det oviktigt att försöka ändra på det som beröms eller ogillas för att försöka bli en ”bättre” människa. Att lämna allt sådant ifred, att tillåta och omfamna det, och istället fråga mig vad jag verkligen är och ta reda på det – det var viktigt! Och det kan man göra på många olika sätt.

Detta betyder också att inget som min kropp och psyke varit med om har någonting att göra med den som läser dessa ord. Inget av de processer jag beskriver, säger något om de processer som läsaren varit eller är med om. Processerna är inte viktiga! Det är att veta vad du är som är viktigt!

Så – här är några berättelser om hur saker upplevdes tidigare och hur de upplevs nu. Små anekdoter, bara. Det mesta i upplevelsen av och insikten om vad jag egentligen är, är mycket svårt att sätta ord på, även om ”skillnaden” är mycket stor. Här fyller jag på med observationer som jag någorlunda kan sätta ord på, om skillnader i det praktiska…

Att bli arg

Hela mitt tidigare liv har innehållit mycket ilska. Det finns naturligtvis många psykologiska förklaringar till varför det varit så, och flera gånger i livet har jag ansträngt mig för att komma till botten med dem, för att komma åt ”problemet” att jag varit så otroligt arg så ofta. Inte minst för att det faktiskt skadat andra, emotionellt åtminstone.

Men när jag för några år sedan studerade – och blev så gripen av vad andra berättade om – insikten om vad verkligheten är och började undersöka min direkta upplevelse av vad verkligheten är, inträffade det helt av sig själv, relativt snabbt och utan att jag förväntade mig det, eller ens fäste någon uppmärksamhet på det – jag upplevde inte längre ilska!

Det var så tydligt för mig, att när jag inte längre kände någon identifikation med kroppen, tankar eller uppfattningar, att sådant inte ”gjorde något” med mig. Händelser som jag tidigare påstått ”gjorde” mig arg, bara hände, men jag fäste mig inte längre vid dem, gav mig inte in i dem med mina uppfattningar om vad mitt ego borde eller inte borde göra, tycka eller hävda. Jag kunde nu se händelserna för vad de var, och kände inget behov av att förändra vad som hänt utifrån mina värderingar eller uppfattningar om hur det borde vara annorlunda.

Det som fanns kvar, var eventuellt det praktiska behovet att göra någonting. Kanske för att eliminera skada, oavsett om det är för ”min” eller ”någon annans” skull. Och nästan alltid behövdes det göras väldigt lite och sällan, om man jämför med vad jag tidigare tyckte att jag behövde göra!

Lite komiskt var det, när jag efter denna insikt i ett sammanhang presenterades för en gammal berättelse om Buddha. Läs gärna den, så inser du det komiska.

Att somna

Det har varit mycket svårt, hela mitt liv, att somna. Jag gick och lade mig så sent jag bara kunde, rädd för att missa något. När jag väl låg där, tog tankarna tag i mig (eller snarare tvärtom), och jag somnade sällan innan psyket var tillräckligt utmattat. Då trodde jag att det jag tänkte och gjorde var jag, och att det utgjorde min identitet. Så det kändes väl viktigt för mig, att ta tag i tankarna som dök upp när jag låg och försökte somna.

Nu är det tvärtom! Det är härligt att gå och lägga sig, för jag vet i min upplevelse vad det är att vara, vad sömn är och vad som händer i sömnen. När hjärnan nuförtiden troligen är mer utvilad och mindre utmattad efter att ha sovit så gott i flera år, vet jag att jag inte är tankarna som dyker upp, och jag identifierar mig inte med dem längre. Och det är helt underbart att veta, känna och vara vad jag vet att jag är – det medvetande som alla ting framträder i, inklusive tankarna – och låta tankarna komma och gå ”som de vill”. Nu behöver jag inte ta tag i dem, eftersom de är ting och händelser i vad jag är. Och det är faktiskt sällan som tankarna handlar om något praktiskt som behöver göras just när jag ska somna (som att ställa väckarklockan) – så jag somnar!

I sömnen är det numera också helt underbart att drömma, eftersom det är så parallellt med att vara vaken, där ”den vakna världen” egentligen är lika illusorisk som min drömda värld. Och genom allt är det välkänt, bekvämt och tryggt att bara vara det som allt framträder i – även drömmar!

Så egentligen vet jag att jag, det jag verkligen är, aldrig sover! Varken i ”vaket” eller drömmande tillstånd. Inte heller sover vad jag är i djup sömn (det är endast kropps-psyket som sover), där varken tankar eller drömmar framträder. Jag upplever bara mig själv som jag är, utan att något framträder. Och det är fantastiskt!

Att uttrycka min uppfattning

Då jag trodde att jag bestod av min kropp, mina tankar och uppfattningar, var det inte konstigt att jag hävdade vad jag tyckte mycket starkt, även om det var till mångas förtret. Livet fick en lång rad av människor som av olika anledningar blev upprörda över vad jag uttryckte, eller hur jag uttryckte det.

Numera är det tydligt för mig att varje uttryckt uppfattning kommer från mitt ego 
och att det bara ”känns” som att det är ”jag” som uttrycker den. Om det är opraktiskt att uttrycka den,
 tar jag inte tag i den, låter den bara komma och gå – 
exakt som när jag låter tankar komma och gå innan jag somnar –
 men jag behöver absolut inte säga någonting!

Vaddå opraktiskt? Ja, om någon tar illa upp, tycker annorlunda och opponerar sig, tycker jag är jobbig, ser det som oartigt osv. Ifall jag då skulle säga något, skulle det bara bli egon som träter. Och det är bara opraktiskt!

Detta innebär inte att jag nu väljer att endast umgås med människor som delar mina uppfattningar. Eller att jag endast låter uppfattningarna höras då jag vet att andra inte opponerar sig. Eller att jag kastat bort alla uppfattningar. Uppfattningar är bara det; uppfattningar. Och uppfattningar säger ingenting om varken den som uttrycker dem eller den som hör dem!

Problemet var inte uppfattningen. Inte heller att jag uttryckte uppfattningen. Problemet var att jag identifierade mig med uppfattningen! Och det ”problemet” bar jag med mig, var jag än var. Mitt ego som ville hävda sig, synas, höras, göra skillnad, ändra på det som är för att vinna något. Vad ville uppnås? Jo, det som jag nu upplever att jag redan har och är: Frid.

Vad händer med den jag egentligen är om jag inte uttrycker min uppfattning?

– Ingenting!

Vad händer med egot då?

– Det förminskas!
Och det är praktiskt! 

Min spegelbild

När jag lyssnade på något och var helt sammansmält med vad jag lyssnade på, råkade jag se mitt ansiktes spegelbild i datorns skärm.

I sammansmältningen fanns inte subjekt eller objekt, utan jag var endast upplevelsen av förståelse och ett med den som talade, i samma medvetande. Att plötsligt se spegelbilden av mitt ansikte var så komiskt att jag började storskratta. Jag upplevde hur medvetande faktiskt kan begränsa sig och anta en begränsad form, och att det i formen kan ske en identifikation.

”Det där är jag”, skulle vara helt korrekt att säga om spegelbilden, eftersom även den formen består av endast medvetande. Men att säga att jag är ett avgränsat objekt, en person, en kropp som är substansen i och producerar min upplevelse, vore både naivt och arrogant.

• naivt, eftersom den direkta upplevelsen är tvärtom, nämligen att en form framträder i medvetande.
• arrogant, eftersom det vore så absurt att en kropp med hjärna skulle ge upphov till upplevelsen av en sammansmältning i medvetande, en sammansmältning som påvisar min tid- och rumslösa existens, alldeles oavsett form!

Skrattretande

Jag brister ut i storskratt igen.

När min tanke inte längre uppehåller sig i det förflutna eller i framtiden, så upplever jag endast vad som är just nu. Och när uppfattningarna om vad jag ser inte längre står mellan mig och vad jag ser, så upplever jag ingen gräns. Händelser bara händer. Saker och ting bara framträder.

När jag på detta sätt upplever att jag är ett med vad som framträder, kan jag uppleva det på många olika sätt, men just nu ter det sig som att allt är bara fritt och välkommet, precis som det är. Tänk att jag får uppleva allt det här! Tacksamt och otroligt komiskt, om jag ser det så. 

Mitt bästa filmcitat

Hauser: Jag vill minnas.
Matthias: Varför?
Hauser: Så jag kan vara mig själv. Vara den jag var.
Matthias: Det är varje människas resa, att ta reda på vem man egentligen är. Men svaret på det ligger i nuet, inte i det förflutna. Som det är för oss alla.
Hauser: Men det förflutna berättar för oss vilka vi blivit.
Matthias: Det förflutna är något som psyket konstruerat. Det förblindar oss och får oss att tro på det. Men hjärtat vill leva i nuet. Leta där.

Hauser (Colin Farrell) och Matthias (Bill Nighy) i filmen Total Recall (2012)