Det som bara är

Det som bara Är

Av Magnus Wallberg
Ladda ner som pdf:

Lyssna på en inläsning av denna text här.

Vad vet vi, egentligen?

Kunskapen om vår tillvaro och om vår plats i den är mångfacetterad. I filosofi, vetenskap, religion och diverse underordnade ismer och dogmer av dessa, har det tänkts och tyckts om detta sedan tanken kom i bruk. Kunskap är förknippad med tankar. Dessa tankar har sin grund i det som redan är inlärt, för att därefter byggas vidare på med andra tankar. Den inlärda grunden vilar på tolkade antaganden, tankar, om världen. Men det närmast upplevda, det subjektiva, stämmer inte riktigt överens med de teoretiska tankarna och idéerna, vilka i slutänden visar att vi egentligen inte vet något alls om det allra viktigaste. Medvetande som upplever tankarna. Det som jag kallar Jag.

Hur kan vi gemensamt närma oss detta grundläggande basala som verkar vara beroende av tolkningar? Det finns något som är gemensamt för alla, oberoende av teorier. Något som vi alla kan utgå från och undersöka. Vi kan hitta en gemensam grund till en kunskap om det allra innersta, utan stöd av tankens tolkningar, och som visar på något helt annat än dit tanken för oss.

En gemensam grund

Utan att tillföra något till det som faktiskt är, och utan att blanda in tro, tyckande och hörsägen, så finns det en tillförlitlig gemensam grund att stå på, vilken är avgörande för att kunna föra samtal om verkligheten och dess natur. En gemensam grund som alla, oberoende av tro och tyckande, är överens om. Det är det enda som är ett hållbart fundament. Tro, tyckande och hörsägen kan aldrig utgöra en grund, tvärtom, de förgrenar sig och skapar en mängd illusioner som kan ge sken av att ge ”sanna” mönster. Dessa mönster ger endast en illusorisk grund som till slut blir en återvändsgränd, efter en kortare eller längre tid, och som till slut måste överges.

En tillförlitlig gemensam grund kan också misstolkas och ses som en del av något som är större. Därför är begreppet absolut grund den mest otvetydiga gemensamma grund vi kan stå på.

Vad är den absoluta grunden?

Den absoluta grunden är världen, allt som är, inkluderat i ett enda begrepp. Denna enda enhet är den gemensamma grund som alla, utan undantag, kan bekänna och inse direkt. Ursprunget till grunden för världen har givits två alternativ: Antingen har världen funnits i all evighet, eller så har den kommit till ur tomma intet. Bägge alternativen är lika ofattbara och ogripbara.

Att lägga ansvaret på en gud, eller något annat som till exempel andra dimensioner, alltså tro, tyckande och hörsägen, skapar bara en fördröjning av insikten till de enda två alternativen. Är dessa bägge alternativen vägskälen för den absoluta grunden? Skiljer de egentligen sig från varandra?

Ett tredje ”alternativ” till den absoluta grunden

Istället för att se de två alternativen som antingen eller, så kan bägge alternativen egentligen ses som att samtidigt utgöra denna enda enhet som innefattar och inkluderar allt som Är, och alltså då även sig själv. Utan rum finns ingen tid, och utan tid finns inget rum. Intet är evigheten, samtidigt som evigheten är intet. Den absoluta grunden är grunden till sig själv.

Vad är världen?

Världen, den absoluta grunden som innehåller allt, inkluderar förstås även det Jag som upplever och inser detta. Utan mig finns ingen värld, som i djup sömn, då varken världen eller Jag är upplevda av mig och alltså inte existerar. Världen är sprungen ur mig, inte tvärtom. Jag är världen, den absoluta grunden.

Var och när finns världen?

Världen finns bara här och nu, utan minsta avvikelse. Allt som upplevs, oberoende om det är minnen, tankar om framtiden eller direkt perception, så sker det här och nu. Något annat är inte möjligt. Tänker jag på en tidigare eller senare tidpunkt innehållande en händelse, känsla eller vad som helst, så är det här och nu jag gör det.

Var i nuet är världen?

Världen upplevs vara överallt. Egentligen finns den bara på ett enda ställe, och det är i medvetande. Utanför medvetande existerar ingenting. För att uppleva något som inte är i medvetande så måste det passera mitt medvetande, här och nu, och alltså finnas i mitt medvetande och inte någon annanstans.

Vad är säkert?

Jag är medvetande om att Jag Är. I vaket tillstånd och i drömmande tillstånd visar sig min egen självmedvetenhet. I djup sömn finns ingen värld, som sagt, och inget Jag. Jag finns så fort jag vaknar och konstaterar att Jag Är. Då först börjar världen existera. Det kan bara ske här och nu. Jag finns bara här och nu, liksom världen gör. Hand i hand. Det enda som är säkert är att Jag Är, här och nu. Jag behövs för att världen ska vara.

Vad är jag?

Med tids- och rums-aspekter blir jag något annat än det jag faktiskt är. Här och nu, utan några tillagda attribut och konstruktioner, ”fångar” vad Jag Är, faktiskt. Människa, man/kvinna, arg, rädd, lycklig, rik, konstig, vanlig, lång, oansvarig osv, är hörsägen, påståenden eller tyckande om attributen som lagts till det som faktiskt Är, här och nu.

Jag Är, är det som är närmare än andningen. Jag Är här och nu, utan det minsta tillägg av någonting. Insikten i vad jag Är kan aldrig nås med hjälp av något utanför det jag är, av det enkla skälet att det redan Är. Detta kan inte göras tydligare med tillförande av något som helst attribut. Tvärtom, det lägger hinder och beslöjar det som jag egentligen Är, hur finkänsligt man än närmar sig frågan.

Känslan av att Jag Är har alltid varit densamma, oberoende av inre eller yttre skeenden (barn, dotter, pappa, gammal, sjuk, lycklig osv.) Det vill säga, oberoende av yttre och inre skeenden så Är jag bara. Detta första, innan tankar och känslor tränger sig på, är det Jag Är. För att sätta ord på tillståndet; jag är en ”Jag Är-känsla” bara.

När blev jag Jag?

Utan min vetskap, och utan att ha blivit tillfrågad, blev jag jag. Några år efter födseln kommer upptäckten, med hjälp av bl.a föräldrarna, att jag är en åtskild individ. Kropp och sinne tillhör mig, och dessa skiljer mig från andra. Detta är vad jag lär mig efter födseln. Men är detta Jag det naturliga? Innan detta inlärda var jag det jag var, bara det och inget annat.

Sambandet – världen och Jag Är

Världen och att Jag Är har ett direkt samband. Världen, sedd både objektivt och subjektivt (Jag Är-känslan), har samma ursprung – ur tomma intet, evigheten, en egen grund till sig själv. Min kropp och himlakropparna kan ses som svar på kedjereaktioner. Men att jag Är och att världen Är, visar tillbaka på ursprungs-sambandet.

Hörsägen säger att världen fanns innan Jag Är. Det avgör i så fall attributen, inte direkt vetskap. Beroendet av attribut ger en falsk bild av det som är. Det som Är kan bara vara, helt utan attribut. Känslan av att Jag Är får världen att vara, inte tvärtom. Den gemensamma grunden för både världen och Jag Är, växer tillsammans fram ur ”känslan-Jag Är”.

Varför upplever jag mig som jag?

Det nyfödda icke-upplevda jaget tillförs olika attribut av föräldrar, släktingar, vänner osv. Dessa attribut läggs samman och repeteras om och om igen. Med tiden inlärs och antas detta till slut vara det jag är. Då jag uppfattar mig som ett Jag, ses också jaget som en separat individ. Subjektivt och objektivt skruvas mitt Jag fast i ett skruvstäd bestående av de samstämmiga attribut som tillförts. Det är skruvstädet, format av de pålagda attributen, som behöver lossas för att få insikt i vad Jag Är, egentligen. Utan något attribut alls, försvinner skruvstädet helt och hållet, och mitt naturliga ansikte visar sig.

Med andra ord så är mina tankar om mig ett hinder för insikt. ”Jag Är-känslan”, utan några konstruktioner eller attribut, är källan. ”Jag Är” är dörren som både låser ute och som öppnar upp, beroende på om det läggs till något annat än det som bara Är. Insikt finns endast då den inte reflekteras av annat än sig själv.

Självet känner sig själv

Jag, som individ, kan aldrig uppleva insikt om vad jag egentligen är, eftersom det innebär tillägg av attribut, vilket i sin tur innebär att skruvstädet dras åt hårdare. Insikten är egentligen bara en insikt, utan någon som inser. När insikten speglas av sig själv har skruvstädet inte bara lossat sitt grepp, det har försvunnit och den åtskilda individen är upplöst likt en dröm. Insikten har givits till sig själv. Självinsikt av självet. Medvetande har funnit medvetande, något som egentligen aldrig har varit någon annanstans eller något annat än här och nu.

Metoden för att nå insikt

En metod, som sådan, involverar ett subjektivt handlande av något slag, praktiskt eller teoretiskt. Att lägga en ”kunskap” till det man redan vet är grundläggande för metodiskt arbete. Utan detta finns inte fog att kalla det för metod. Men, endast för att kunna föra ett samtal om ett förhållningssätt till att nå insikt är begreppet metod använt här, om än med en annorlunda beskrivning.

Det som står klart är att inte finns någonting att lägga till – då skulle ju processen gå tillbaka till det som redan är konstruerat och har attribut, och dessutom skulle detta få flera attribut än det redan hade innan. Alltså kan man inte prata om denna metod utan att se den ur negativt perspektiv.

I vanliga fall är en metod progressiv, man vill se resultat efter handling. Man gör något. Med denna ”negativa” metod så är det tvärtom. Jag Är redan, och jag kommer inte att bli något annat eller någon annan. Man kan inte heller ta bort något, eftersom det inte finns något att ta bort. Man gör ingenting. Begreppet metod måste alltså ses ur ett helt nytt perspektiv. Att inte göra något blir till ett nytt sätt att ”göra” något.

Detta har inget med passivitet eller slöhet att göra. Att inte göra något, ur detta perspektiv, är att inte involvera individen. Däremot är fokus avgörande. Ett fokus uteslutande på känslan-Jag Är. Bara det. Utan inblandning av något annat. Det som kan ses som passivitet blir i själva verket istället en igenkännande aktivitet av något som alltid finns och alltid är tillgängligt, men som aldrig har fått visa sig i full styrka, eftersom individen med sina vidhängande attribut och konstruktioner har skymt sikten. Jag har inte sett skogen för alla träden.

Låta allt vara

Påverkan, av någon eller något, ger individen en känsla av respons i tid och rum. Detta förstärker uppfattningen av att vara en individ som reagerar på yttre eller inre stimuli (som egentligen är samma sak). Det ”neutrala” jaget innanför, är alltid detsamma oberoende av reaktioner. Det är den upplevda ”Jag Är-känslan” som finns innan det ”reaktiva” jaget, som är den avgörande faktorn för att se det som bara Är. Därför är allt annat som läggs på detta Jag vilseledande från det Jag som bara Är.

Att viljemässigt försöka att tvinga sig bort från det ”reaktiva jaget” är lika meningslöst som att glömma bort intentionen. Det blir en viljestyrd handling utförd av det ”reaktiva jaget”, riktat mot det undersökta som nu är involverat i den viljestyrda handlingen. Jaget biter sig själv i svansen. Att istället komma ihåg vad som är vad, är en direkt och total återföring till att Jag Är. Jag kommer tillbaka till vad Jag Är, utan att försöka tvinga bort det jag inte är. Alltså kan det Jag Är låta det jag inte är (konstruerade beskrivningar av jaget) vara orört, utan inblandning. Fokus hamnar naturligt på ”rätt plats”. ”Jag Är-känslan” undersöker sig själv och allt annat låter man vara som det är, för det är irrelevant och faktiskt helt falskt, sett ur detta perspektiv.

Den intellektuella förståelsen gräns

Genom intellektet och logisk slutledning kan ovanstående relativt enkelt reduceras till: ”Jag Är-känslan” undersöker sig själv. Men där upphör den intellektuella förståelsen. Det som egentligen är naturligt, utan inblandning av yttre eller inre aktiviteter, tar över. Det finns helt enkelt inte plats för någon intellektuell inblandning överhuvudtaget. Det Jag Är, är fullständigt och komplett, utan plats för någonting annat. Det är helt enkelt perfekt.

Vad kan jag göra?

Återigen, det finns inget som jag, individen, kan göra. ”Jag Är-känslan” är roten. Stanna där, innan jaget med individens attribut tar över det du upplever dig vara. Kom bara ihåg vad som är vad. Resten ligger utanför individens och intellektets kontroll.

Jag är miraklet!

Jaget vill uppleva mirakler. Det vanliga blir tråkigt, och det fantastiska ersätter det vardagliga. Teoretiska fantasier om andra dimensioner, multiversum och liknande, gör det spännande och tankarna blir intresserade av att fantisera om det fantastiska. Tankarna, och därmed Jaget, blickar utåt, bortåt. Jaget tar sig själv för givet, men glömmer att Jag överhuvudtaget Är – det är miraklet som överskuggar alla andra, och som dessutom alla andra ”mirakler” är helt beroende av. Detta mirakel, som är det jag kallar Jag, är vad allt Är. Det finns bara ett mirakel, och det är alltid med dig, var du än är. Du kommer aldrig att bli av med det, och du har aldrig varit utan det. Undersök detta, det allra innersta, och se vart det leder.

Föra fram det i ljuset

Att se det sanna som sant och det falska som falskt är att ta bort illusionens slöja. Det du alltid har varit, och alltid kommer att vara, har bara verkat dolt. Tills här och nu.

Pekare

För att se vad du egentligen är så behövs ingenting. Det finns inget att lägga till eller ta bort från det du egentligen är. Detta ”ingenting” kan förstås inte beskrivas, men det kan närmas och belysas på många vis. Det är en paradox.

Här följer några ”pekare” mot denna paradox. Men själva pekandet utgör ingen som helst sanning. Som en buddhistisk liknelse säger: Om man pekar mot månen, så räcker det inte med att se fingret som pekar mot månen. För att få syn på månen måste man se efter vad fingret pekar på.

Någon av dessa pekare kanske kan ge en direkt förnimmelse, medan andra kanske behöver en längre tids kontemplerande. En del kanske känns som att de saknar innehåll och betydelse. Det kan vara dessa som ger paradoxen rätsida.

Många gånger känns det som upprepning, och några ord upplevs mer repeterade än andra, mycket mer. Och så är det också. Fokus är bara riktad åt ett enda håll – inåt, oberoende av hur orden är formade. Det är inte några ”kloka ord”. Bara ord, som pekar.

En enda uppmaning: Läs med intentionen att ”se det direkt”, även om det inte känns så, just då.

Jag

Jag vet att jag finns. Det är det enda jag vet säkert.
 (Allt kan ju vara en dröm, illusion eller ett datorprogram. Men Jag är ändå upplevaren, oavsett.)
Vad är det där jaget, som jag upplever finns?
När jag upplever något är det redan för sent. Jag reagerar bara på minnet av upplevelsen. Reaktionen i sig är bara ett minne. Var kommer Jag in i bilden?
Jag är något innan jag blir något. Det jag är innan, är det som vet att jag blir något. Håll dig kvar vid det som ser detta.
Vad i mig ser? Vad i mig hör? Vad i mig känner?
Jag, som jag är, har alltid känt mig som jag. Från den första stund som jag kan minnas, fram till nu, har jag aldrig känt något annat om vad Jag är. Fastän det, till det yttre och inre, har förändrats av olika identiteter och roller, så har Jag ändå alltid upplevt det allra innersta som samma. Ingen skillnad alls. Till och med i drömmarna.
Varifrån kom jag? Från en stund till en annan uppstod jag.
Kroppen och sinnet, är det jag? Eller är kroppen och sinnet något jag har lagt till?
Just när en tanke har lämnat mig, och innan en ny tar plats i mig, så finns där en liten glipa. Vad är jag då?
Varför är jag Jag?
När jag vaknar på morgonen tar det en kort stund innan jag upplever mig själv som jag. Under denna korta stund så är jag, men vad är jag?
Allt rör sig och förändras. Årstider, dagar, sekunder, moln, gräs, humör, celler. Men upplevelsen av mig själv, det jag är innerst inne, förändras aldrig.
Jag går ut och andas in den friska höstluften. Associationer från barndomen dyker upp. Minnen kommer och går. Mina tankar är minnen. Allt är minnen. Om jag inte har några minnen, inga alls, så är jag fortfarande – men vad är jag då?

Du

Det yttre är inte skiljt från det inre. Även om bilden ger sken av det. Det inre, med sina tankar och känslor, ligger likt ett lager utanpå det allra innersta, det du är. Det allra innersta saknar allt vad det inre och yttre någonsin kan skapa. Därför kan det allra innersta, som är du, aldrig beröras av det.
Tänk tillbaka på den tid då du var ett barn. Känner du igen dig? Eller har du förändrats? I så fall, är det du som har förändrats, eller är det bara tanken om dig som har förändrats?
Det som är det närmaste, och alltid tillgängligt, är vad du söker. Det varken försvinner eller gömmer sig. Däremot kan det misstolkas för att var något helt annat än vad det egentligen är.
Allt står i relation. Men inget står i relation till något om inte du ser relationen. Har du någon relation till dig själv?
Det är inte mönster och samband du behöver för att finnas till. Det är mönstren och sambanden som behöver dig för att finnas till.
”Om inte det skulle ha hänt så skulle…” Men det har hänt och allt är som det ska vara. Det kan inte vara på något annat sätt. Du kan låta minnet vara, utan att bli insnärjd och bortförd av det.
Var i dig finns det som du kallar ditt Jag? Kan du hitta det? Eller är det också bara en tanke, som allt annat är?
Ett lugnt och harmoniskt tillstånd är oftast det tillstånd vi alla helst vill nå. Vår strävan efter det stjälper, istället för hjälper. Alla försök som görs bidrar istället till att skapa en ökad distans. Du kan inte bli något du redan är genom att tillföra eller ta bort något, vad det än är – för allra längst där inne finns det som bara är. Ju mer som läggs till eller tas bort, desto längre bort kommer du bort från det du egentligen vill komma nära.
Att ge upp behöver inte vara negativt. Det beror på vad man ger upp. Om du ger upp tankarna om dig själv en stund, får den du egentligen Är mer spelrum.
Allt är inte svart eller vitt. Det finns ett annat slags ljus som får alla färger att blekna. Du äger det ljuset nu, och har alltid gjort det. Se dig själv i detta andra ljus.
När något känns jobbigt, så är det för att det är det. När något känns roligt, så är det för att det är det. Blanda inte in vad du egentligen är.
Allt är nytt, hela tiden. När du lyssnar på musik så har tonen du hör redan bytts till en ny. När du ser på en tavla så har blickfånget redan ändrats innan du registrerar det. Den du egentligen är, vet det.
När, var och hur är du? Nu och här är du. Ingen annanstans.
Med tiden blir du någon. Utan tiden är du någon. Detta som du är, kan aldrig bli.

Jag och Du

Vad är skillnaden mellan det som är Jag och det som är Du? Vad är vi egentligen?