Vad gjorde Adam och Eva egentligen?

Av Mischa Hammarnejd

En betraktelse av skapelseberättelsen ur ett icke-dualistiskt perspektiv.

En inte så banal miss i läsningen av gamla testamentets skapelseberättelse i 1 Moseboks kapitel 2–3, är att felet som Adam och Eva begick var att de åt av frukten från ”kunskapens träd”, och att de därför tog del något de inte hade tidigare; kunskap. Men denna tolkning stämmer inte, eftersom den utelämnar delar av vad som är skrivet, och därför missas hela poängen.

”Trädet med kunskap om gott och ont” står det i sin helhet. Alltså inte generell kunskap, utan en mycket specifik kunskap: Kunskapen om gott och ont. Vad är det att ta del av, erhålla, inneha kunskap om gott och ont? Jo, att inneha förmågan att bedöma vad som är gott och ont.

Efter att ha ätit frukten från detta träd hade de en ny förmåga, att i sina egna psyken bedöma allt utifrån ett nytt perspektiv: Vad är ont och vad är gott? Detta var det misstag som gjorde att de inte längre fick stanna kvar i Paradiset!

Det var mycket kärleksfullt att deras kroppar därför inte fick leva för evigt i detta tillstånd att bedöma ont och gott – eftersom det är orsaken till allt lidande.

Universum vet vi inte så mycket om. Knappt vet vi hur våra egna kroppar fungerar. Vad våra kroppar och universum egentligen består av, är tämligen okänt. Om vi dessutom misstolkar den judeo-kristna traditionens berättelse om första människorna, lär vår världsåskådning bli ganska skev. Tar vi däremot skapelseberättelsens fulla mening på allvar, har vi mycket att lära om att inte längre bedöma eller döma det som framträder i Medvetande; världen och skenbart åtskilda personer.

Vårt jobb är tydligen inte att bedöma vad som är gott eller ont, rätt eller fel, utan snarare att leva i förening med vår skapare, att vara ett i samma Medvetande (som var Jesu bön i Joh. 17). Vårt jobb är att ”älska Gud och göra vad vi vill” (Augustinus, 354-430 e.Kr.) – vilket mer motsvarar hur Adams och Evas liv såg ut innan de tog del av frukten från kunskapens träd på gott och ont. Jesus ord understryker detta i Matteus 7:1 ”Döm inte, så blir ni inte dömda.”

Det förhållande Adam och Eva hade med sin skapare innan de tog del av frukten, kallades Paradiset. Det kallas senare ”Himmelriket” och Jesus talade ofta och mycket om det. Att leva förenade med, att vara ett och samma med Gud. Jesus bön i Johannes 17:22–23 handlar om det. ”…för att de skall vara ett, liksom vi är ett: Jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett.” Detta är Himmelriket, och om det sade Jesus i Lukas 17:20–21 ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er.”

P.S.
I ormens och Evas samtal framgår att Adam och Eva troligen inte hade ätit av Livets Träd (eller av några andra). Gud sade till Adam innan Eva var skapad: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta.” (1 Mos. 2:16–17) Men Eva sade senare till ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.” (1 Mos. 3:2–3) Hon antyder att de inte ätit av frukten på Livets Träd, och överdriver vad Gud hade sagt om frukten på Kunskapens träd om gott och ont, genom att lägga till något han inte sagt; ”och rör inte vid den”.

Denna mytologi pekar på något som är sant: Mitt i himmelriket (som är mitt i oss) finns både källan till evigt liv och det som till synes åtskiljer oss från det – nämligen att ta på oss uppgiften att skilja mellan gott och ont och basera våra liv på den förmågan. Äter vi av den ena frukten (och ”av alla träd i lustgården”!) är allt frid och fröjd, men äter vi av den andra, kan det se ut som att vi utestängs från himmelriket. Dock är allt detta skenbart, som Jesus senare förklarade, inte minst i liknelsen om den förlorade sonen (Luk. 15:11–32).