Perception och det Okändas mysterium

Fritt översatt från Mauro Bergonzis artikel

Om du söker sann Verklighet – eftersom Verklighet är Allt, så måste den vara här, nu.
Om du söker ditt sanna Själv – eftersom du är här, så måste också ditt Själv vara här, nu.
Det behövs inte några progressiva övningar för att nå det.
Så, vad är här, nu?
Ett fantastiskt antal mångfaldiga perceptioner som framträder och försvinner i den gränslösa vetande rymd som du är.

Vad är perception?

Ordet ”perception” kommer från latinets percipi, som är format av prefixet per- (genom, av) och verbet capio, från en äldre indo-europeisk rot kap-, som betyder ta emot, ta in, innehålla. Jämför grekiskans kaptein (att ta, att förstå), latinets caput (huvud) och capere (att ta, innehålla, fatta, förstå), tyskans haben (att ha) och haupt (huvud), italienskans capo (huvud), captare (plocka upp, ta emot) och catturare (att fånga).

Så, om vi tillfälligtvis litar på både modern vetenskap och sunt förnuft, betyder perception att ta in i sig själv vad som är ”därute” genom någon slags kunskap. Per- (genom, av) är relevant här: Faktiskt är det inte det som kallas sensorisk information som tas in som den är, eftersom den behandlas av någon slags mellanliggande kunskap (sensoriska kanaler och tankar) som oundvikligen förändrar informationen. Därför tar vi inte bara emot rå sensorisk information som den är, utan snarare bygger vi upp en inre beskrivning av den – perception är en mental konstruktion. Dessutom väljer varje perception ut en aspekt av verkligheten som ser ut att vara åtskild helheten. En dualistisk och vilseledande beskrivning av verkligheten framträder, som vi misstar för verkligheten själv, vilket leder till en känsla av åtskillnad, brist och alienation som är källan till allt vårt lidande.

Tre aspekter förenar sig i perceptionen, nämligen sensorisk information, konceptuell tanke och uppmärksamhet. Vanligtvis tror vi att den råa sensoriska informationen (färg-, smak-, lukt-, ljud- och känsel-förnimmelser) är den ”objektiva sidan” av perception, dvs. vad som ges av ”det utanför”. Men så är inte alls fallet. För att förklara detta, kan vi kort analysera visuell upplevelse utifrån perceptionens psykologi och fysiologi.

Först och främst, ser vi faktiskt aldrig objekt som träd, moln, hus, bilar osv. Faktiskt ser vi endast ljus. Ljus är ett smalt område av frekvenser som hör till ett brett spektrum av elektromagnetiska vågor. Utanför detta smala område, finns både högre och lägre elektromagnetiska frekvenser (som kosmisk och infraröd strålning, radioaktivitet och radiovågor) som är helt osynliga för våra ögon.

När ljus träffar ett objekt absorberas vissa frekvenser av objektet utifrån de specifika ”vibrationer” som dess atomstruktur har, medan andra frekvenser ”avvisas” (reflekteras) av objektet. Endast de senare når våra ögon, så vi kan varken se objektet eller de ljusfrekvenser som absorberas pga. dess atomvibrationer, vi kan endast se vad objektet avvisar (reflekterar), vilket på sätt och vis kan jämföras med ett fotografis negativa bild. När ljuset når våra ögon stimuleras synnerven, där ljusets elektromagnetiska stimuli ”översätts” till elektrokemiska pulser, som aktiverar nervsystemet på ett sätt som gör att en magisk uppvisning av färger framträder i Medvetande. Därför är färger ganska olika de elektromagnetiska vågor som ger upphov till dem, även om vi kan anta att ett och samma vågmönster vandrar utmed olika förmedlingsvägar (elektromagnetiska och elektrokemiska pulser). Men denna ”översättningsprocess” går mycket längre, för vi ser inte bara färgfält – hjärnan lägger till linjer, konturer, mönster, former och perspektiv, enligt några omedelbara tolkningsregler, som t.ex ”avbruten färg” betyder bakom, ”oavbruten färg” betyder framför osv. Så det vi kallar ”rå sensorisk information” är faktiskt en mental konstruktion i slutet av en komplex översättningsprocess som nervsystemet är ansvarig för.

Denna översättnings- och tolkningsprocess blir ännu mer komplex när den andra aspekten av perception aktiveras: Konceptuell tanke baserad på språk. I perceptionen organiserar vi sensorisk information med namn och koncept, i mönster som vi känner igen som åtskilda objekt (hus, bilar, träd osv). Enligt konstruktivismen, är varje upplevelse en språklig tolkning av rå sensorisk information, och därför kan vi inte bli varse något som vi inte har ett namn på. Dessutom, allt som man blir varse genom olika namn, framträder som fragmenterade diskreta delar. Språkforskaren Benjamin Whorf skrev:

Vi säger ”se den där vågen”. Men utan språkets projektion har ingen någonsin sett en våg. Vetenskapsmän, liksom vi alla – utan att vi vet om det – projicerar språkliga mönster i en viss typ av språk på universum, och SER dem där, synliggjorda på naturens ansikte. Att segmentera naturen är en grammatisk aspekt. Vi delar upp och organiserar flödet och utbredandet av händelser som vi gör, till stor del för att vi genom modersmålet delar en överenskommelse att göra så, inte för att naturen själv är segmenterad på exakt det viset för alla som ser. Vi dissekerar naturen utefter linjer som bestämts av vårt modersmål. De kategorier och typer som vi isolerar från fenomenens värld hittar vi inte, för att de stirrar varje observatör i ansiktet; helt omvänt, så presenterar sig världen för oss som i ett kalejdoskopiskt flux som måste organiseras i våra psyken – och detta i huvudsak med våra psykens språkliga system. Vi skär upp naturen, organiserar den i koncept och tillskriver betydelse som vi gör, i huvudsak på grund av att vi kommit överens om att organisera den på det viset – en överenskommelse i vår samtalsgemenskap som avkodas med våra språkliga mönster. Vi läser hela tiden in påhittade agenter i naturen, helt enkelt för att våra verb måste ha ett substantiv som föregår dem. Vi måste säga ”ett ljus blinkade”, ställa upp en agent ”ljus” som gör en så kallad ”aktion”, att blinka. Ändå är blinkandet och ljuset ett och detsamma! Genom dessa mer eller mindre distinkta termer tillskriver vi delvis påhittade isolerade delar av upplevelsen. Termer som ”himmel, kulle, träsk”, övertygar oss att betrakta någon flyktig aspekt av naturens ändlösa variation som ett distinkt TING.

På så sätt leder engelska och liknande språk oss till att tänka på universum som en samling av distinkta objekt och händelser, som motsvarar ord.

I indisk tanke, den urgamla föregångaren till detta konstruktivistiska perspektiv, finns konceptet nāma-rūpa. Nāma betyder ‘namn’ och rūpa betyder ‘varseblivlig form’. De förenas till ett sammansatt ord för att betona att varseblivning av form endast är möjlig genom ett namn.

Inget namn, ingen form.
Många namn, många former.

Så vår perception av en mångfald av åtskilda enheter kommer från språket. I Bṛhadāraṇyaka Upaniṣad står:

Hela universum var då odifferentierat. Det blev differentierat genom namn och form: Det blev känt som detta och detta namn och denna och denna form. På så sätt differentierades detta universum till denna dag genom namn och form; så är det sagt. Han har detta namn och denna form. Den som mediterar på en eller en annan av Dess aspekter, vet inte, för då är Det inkomplett: Självet är åtskilt Dess helhet genom att associeras med en enda egenskap. Endast Självet skall mediteras på, för i Det är alla dessa förenade. Av alla dessa, bör detta Själv ensamt kännas, för man känner alla dessa genom Det, på samma sätt som man hittar ett vilsekommet djur genom dess fotspår.

Senare vidhöll Śaṅkara och advaita-vedānta att illusorisk perception av mångfaldig kommer ur att koncept (lagrade i minnet) överlagras på det som är nu, på ett sådant sätt att det odelbara Hela förefaller vara en mängd diskreta enheter som begränsas av sina namn. Överlagring (adhyāsa) och begränsning (upādhi) genom namn och koncept är upphovet till māyā – illusionen.

Till exempel verkar en ros vara något helt annat än skräp eller en taggig gren. Dock var det vi nu kallar en ros faktiskt en taggig gren för två veckor sen, och om ytterligare två veckor så är den skräp. En ros ser ut att vara åtskild vattnet, jorden, molnen och solen som värmer den. Ros, gren, skräp, vatten, jord, moln och sol, är endast olika namn som alltid ges en odelbar process som vi kallar universum, där ingen specifik form kan isoleras från det Hela, på samma sätt som en strömvirvel inte kan vara åtskild flodens rörelse.

Inte heller våra egna kroppar är någonting annat än ett kontinuerligt flöde av vatten, mat, luft och solvärme, som när de passerar genom ”oss” blir ”oss”, på ett sätt som gör det omöjligt att strikt skilja mellan det inre från det yttre. Genom språket tillskriver våra tankar därför olika namn på aspekter av det vi kallar för universums enorma odelbara process, och leder till perceptionen av många olika former. Varje ord är som en ”filmruta” som ger en både konventionell och godtycklig gräns på någon aspekt av det Hela, differentierar en insida som står i motsats till utsida, och skapar på så sätt illusionen att en specifik form (till exempel rosen) är oberoende av och åtskild från alla andra former som identifieras med andra namn (moln, gren, jord, skräp, vatten osv.)

Dessutom, namn är statiska, oförmögna att fånga faktisk rörelse, precis som i fotografering som skall visa en människa som springer, genom att producera flera olika foton av en springande människas frysta rörelse. På så sätt, efter att ha skapat en illusorisk multiplikation av fixerade och åtskilda enheter genom språket, så misstar vi denna inadekvata beskrivning av verkligheten för verkligheten själv, medan universum bara är en formlös process som framträder som en fantastisk vidd av olika, men inte åtskilda aspekter.

En tredje aspekt av perception är uppmärksamhet. Det engelska ordet för uppmärksamhet är attention, som kommer från latinets ad-tendere (sträcka sig mot), som avser att sträcka sig mot ett objekt man vill nå. Uppmärksamhet är ett villor för att perception skall ske. Utan uppmärksamhet, ingen perception. Till exempel, när vi läser en bok, uppmärksammar vi inte ljudet av trafiken, även om våra öron fungerar väl. På samma sätt verkar vi ignorera ett upprepat störande ljud, eftersom uppmärksamheten leds bort från en sådan perception genom den sk. vane-processen, habituering.

Uppmärksamhet är ganska annorlunda än medvetenhet.
Medvetenhet är den gränslösa känsliga rymd där all perception framträder och försvinner.
Uppmärksamhet är namnet som vi gett medvetenhet av en specifik perception.
Uppmärksamhet är särskild, specifik, medan medvetenhet är global.
Uppmärksamhet är en inbillad förminskning av medvetenheten genom sinnesförnimmelser och konceptuell tanke, på ett sådant sätt att – för att varseblivas någonting – allt annat måste ignoreras. Till exempel, i visuell perception kan en figur uppmärksammas endast i kontrast med bakgrunden, som då inte uppmärksammas.

Så vi läser orden och ignorerar sidan.
Vi ser filmen och glömmer skärmen.
Vi ser inte skogen för bara träd.

I motsats till detta, omfattar medvetenhetens ljus allt. Faktist så är förminskningen av medvetenheten inbillad, därför att medvetenheten är gränslös, som en oändlig rymd.

En liknelse kan hjälpa oss att förstå detta: När du ser på det rum du är i, är ditt synfält helt öppet. Om du placerar ett papper med ett litet hål i framför dina ögon, kan du bara se en liten del av rummet, och får därför uppfattningen att ditt synfält drastiskt förminskats. Men faktiskt är det precis lika öppet som tidigare, för det inkluderar inte bara vad som ses genom hålet, utan även hela papprets yta. Men eftersom du bara kan se ett fragment av rummet just nu, verkar det som om ditt synfält är förminskat, även om det är vilseledande.

På samma sätt kan medvetenhet liknas vid det visuella fält som innefattar både pappret och det som ses genom hålet, medan uppmärksamhet kan liknas vid den skenbara förminskningen av synfältet till vad som ses genom hålet. Uppmärksamhet kan bara fokusera på ett fragment av verkligheten i taget, och måste förflytta sig från en punkt till en annan, seriellt, och detta ger upphov till en dualistisk perception av många diskreta enheter. Medvetenhet är global och utan rörelse, så den omfattar all rörelse, inklusive varje förflyttning av uppmärksamheten.

För att inse skillnaden mellan uppmärksamhet och medvetenhet, kan du göra detta experiment: Titta på ett dörrhandtag i rummet. Nu finns både uppmärksamhet (dina ögon fokuserar på handtaget) och medvetenhet (medvetande är närvarande). Vänd nu din blick mot en fönsterhake. Igen, nu finns både uppmärksamhet och medvetenhet. Men medan du förflyttade blicken från dörrhandtaget till fönsterhaken, var du medveten då? Ja, naturligtvis. Under den korta tiden fanns medvetenhet (du var närvarande och medveten), men inte uppmärksamhet (dina ögon fokuserade inte på någon specifik punkt). Så det finns medvetenhet utan uppmärksamhet, men ingen uppmärksamhet utan medvetenhet.

Uppmärksamhet är oregelbunden och icke-kontinuerlig, medvetenhet är konstant.
Uppmärksamhet måste välja objekt, medvetenhet har inget val.
Uppmärksamhet betyder ansträngning, medvetenhet är utan ansträngning.

Till skillnad från uppmärksamhet, kan medvetenhet inte:
…utövas, eftersom den är spontan
…stabiliseras, eftersom den är stabil
…expanderas, eftersom den är gränslös
…fördjupas, eftersom den är bottenlös
…utvecklas, eftersom den redan är komplett
Den är precis som rymd utan slut.

Medvetenhet är alltid närvarande; om det finns koncentration, är vi medvetna om den; om det finns distraktion, är vi medvetna även om den. Någon sade: ”Oavsett var du vänder din uppmärksamhets lilla ficklampa, så är medvetandes enorma strålkastare redan där.” När en dansare får strålkastarens ljus på sig, så ser vi faktiskt både ljuset och dansaren, men betoningen ligger på endast dansaren, men ljuset uppmärksammar vi inte, även om dansaren inte skulle synas utan det. På samma sätt betonar uppmärksamheten endast det varseblivna objektet, och medvetandets ljus verkar negligeras. Men ändå pekar varje perception direkt på den alltid närvarande bakgrunden: Källan till uppmärksamheten, dvs. det ovedersägliga faktum att vi finns och är medvetna. Närhelst du frågar dig själv ”Finns jag?”, så kan du omedelbart bekräfta med absolut visshet att svaret är ”Ja”. Behövde du tänka över svaret, eller var beviset för din existens redan där innan någon tanke? Om du inte redan var närvarande, hur skulle du då kunna uppleva dina tankar över huvud taget? Upplevelsen av att vara (som psyket översätter till orden ”Jag är”) är förutsättningen för något alls att framträda: Om jag först och främst INTE är närvarande och medveten, då finns ingen perception, ingen förnimmelse, ingen handling, ingen tanke att uppleva.

Så att vara medveten (det faktum att jag är och att jag vet att jag är) är primärt och innan något alls kan framträda. Att veta om varandet är en ovedersäglig aktualitet: Även för att kunna förneka den, måste man först vara. Vi kan inte undvika, inte ens för ett ögonblick, att vi är och att vi är medvetna, eftersom vi inte ”har” varande eller medvetande – vi ÄR det. Varandet är alltför enkelt och omedelbart för tanken att fatta, det är en icke-konceptuell medvetenhet.

Men vi kan även konstatera att medvetenhet om varandet kommer och går. Till exempel, när vi har svimmat eller är i djup sömn, så vet vi inte att vi är, även om vi helt uppenbart fortsätter att vara. Eftersom varje förändring endast kan varseblivas på en oföränderlig bakgrund, vem eller vad uppmärksammar att medvetenheten av varandet kommer och går? Denna Närvaro är den bottenlösa grunden för allting, den okända källan till medvetenheten själv, så perfekt hel, fullständig och icke-dualistisk, att den inte överhuvud taget behöver dela upp sig Själv i två (varande och medvetande). Eftersom tanke och språk kommer från Det, och efter Det, som begränsade aspekter av Det Hela, så kan de inte för-stå Det, liksom ett rum i en byggnad inte kan innehålla eller omfatta hela byggnadens som det är en del av.

Det är ett outsägligt Mysterium.

Både orden mysterium och mysticism kommer från en indoeuropeisk rot mu- (med slutna läppar) – i närvaro av Det som sträcker sig bortom psykets förståelse, är enda gensvaret tystnad, undran och vördnad. Vad kan vara mer mystiskt än icke-dualismen själv? Bortom varje möjlig förklaring, kan vi säga som Tony Parson:

det Okända framträder som det kända
Varande framträder som blivande
det Oföränderliga framträder som förändring
Enhet framträder som mångfald
Självet framträder som individuella egon
det Gränslösa framträder som det begränsade

Ordet advaita i sanskrit betyder ”inte två” och pekar på det enkla faktum att åtskillnad inte finns i verkligheten. Där finns olikheter, oändliga olikheter, men ingen faktisk åtskillnad. Inte ens någon gräns mellan subjekt och objekt är verklig: Orden ”medvetande” och ”värld” är bara två olika perspektiv som beskriver en helhet, en odelbar verklighet, liksom uppstigning och nedstigning är två olika ord för samma sak, beroende på riktning. Till exempel kan en upplevelse definieras som ”hörande” (om den beskrivs som ett subjekt som hör något), eller som ”ljud” (om den beskrivs som ett hört objekt). Dock kan man inte hitta någon gräns i den direkta upplevelsen, mellan var ljudet slutar ”där ute” och var ljudet hörs ”här inne”. Faktum är att där finns bara en direkt upplevelse, och endast senare, för att beskriva den, säger det tänkande psyket ”Jag hörde ett ljud”, och skapar då en vilseledande dualism av subjekt och objekt.

Icke-dualism kan inte ens betyda monism. Visserligen bekräftar monism enhet och förnekar mångfald; med andra ord så exkluderar den pluralism, medan icke-dualism aldrig exkluderar någonting alls. Icke-dualism omfattar allt, det enda och många, varande och blivande, identitet och skillnad, det personliga och det opersonliga, det absoluta och det villkorliga, harmoni och konflikt, njutning och smärta, födelse och död. Detta revolutionerande perspektiv – om än frammanade av både upplysta upplevelser i många andliga traditioner och viss ”holistisk” utveckling i modern vetenskap – motstår varje försök att beskriva verkligheten genom tanken, eftersom språket, som det fungerar, är dualistiskt i sig själv. ”Omnis determinatio est negatio” (Varje bestämning är negation) – Spinoza 1632–1677)

Vad är förhållandet mellan det absoluta och det villkorliga, mellan varande och blivande, mellan enhet och mångfald? Vi skulle lika gärna kunna fråga: ”Vad är förhållandet mellan dansaren och dansen?” Å ena sidan är de ett och samma varande, en odelbar helhet. Å andra sidan finns skillnader: Dansaren finns utan dansen, medan dansen inte kan finnas utan dansaren. Dansaren känner dansen, medan dansen inte kan känna dansaren. Dansaren är alltid en, medan dansen består av en mångfald av alltid föränderliga former. Dansen är inget annat än dansarens aktivitet, liksom havsvågorna, för även om de är oskiljaktiga från havet, är de endast ett temporärt uttryck av havets rörelse och kan aldrig nå dess otroliga djup. På samma sätt är vi universums dans, som ser sig själv genom våra ögon. Eftersom det är så, är varje försök att förstå detta Mysterium genom koncept och ord dömt att misslyckas.

Varför då tala över huvud taget om Det som inte kan beskrivas? Vi kan lika gärna fråga: ”Varför sjunger vi i duschen? Varför stirrar vi upp mot stjärnorna på natthimlen? Varför dansar vi? Dessa aktiviteter händer spontant, inte för att nå något framtida mål, utan bara för att det är kul i sig själv: De har inget syfte alls utöver sig själva. Just så är Livet. På samma sätt försöker dessa ord som du läser inte sikta på någon förståelse av någon sanning, än mindre att försöka beskriva Mysteriet om Vad vi verkligen är – det är endast en lek med ord och koncept, som görs bara för att det är kul i sig själv. Vi behöver inte förstå det Okändas Mysterium, eftersom vi är Det.

Faktiskt, i vår egen direkta upplevelse (som den händer helt naturligt i gränslöst Medvetandes rymd) är sensorisk information, tankar, perceptioner, uppmärksamhet, åtskillnad, ego-identitet, lidande, dualistisk hållning och även idén om icke-dualism – alla endast kortlivade fenomen som framträder och försvinner i och som det Okändas mystiska Liv.

Nisargadatta Maharaj uttryckte skickligt kärnan i dessa ord med några briljanta meningar:

Jag förnekar inte världen.
Jag ser den som framträdande i Medvetande,
som är det kändas fullständighet
i det okändas ofantlighet.