Medvetande identifierar inte sig själv med någonting
Översättning av Peter Russells artikel här.
Ibland hör jag människor påstå att rent Medvetande identifierar sig själv med egot, tankar eller kroppen. Vad de faktiskt säger, är att det sanna Jaget, dvs. det som är medvetet om alla upplevelser, börjar tro att det är ett åtskilt själv, en tänkare, en väljare och görare av alla handlingar. Men det sanna Jaget tror eller tänker ingenting. Det är vad som är medvetet om att tankar och tro framträder – vad som vet om all upplevelse.
Detta Jag är inte på något sätt färgat eller påverkat av vad psyket störs av. Dess natur förblir oförändrad, på samma sätt som vattnet i en våg inte förändras av vågens rörelse. Detta Jag förblir oförändrat som den tysta Vetaren i allt som framträder i vår upplevelse.
Det som istället faktiskt händer, är att uppmärksamheten absorberas i egots tankesystem.
Uppmärksamhet är grundläggande för Medvetande. Uppmärksamhet kan ses som Medvetandes ficklampa, som kastar ljus på en specifik aspekt av den enorma bredden av hela vår upplevelse. Dess jobb är att ta hand om saker som kan vara viktiga.
Uppmärksamhet fungerar på två grundläggande sätt: Ett lugnt sätt där allt är OK, då det är behagligt att låta uppmärksamheten fästas på olika saker som intresserar, utan ansträngning eller direkt vilja eller kontroll, t.ex. dras den kanske till fågelsång, att det kliar, en fjäril som flyger förbi. På detta vis är uppmärksamheten inte upptagen med vem vi är eller någon känsla av ett själv.
När vi sen lägger märke till något som intresserar, stannar uppmärksamheten där ett tag. Vi uppmärksammar. Vi överväger kanske även om det är intressant för vårt välmående. Behöver jag någonting? Vad, i så fall? Nu är uppmärksamheten på något specifikt, och på tankarna vi har kring det.
Om det specifika bedöms som viktigt för vårt välmående, så blir den sömlösa helheten delad i två. Det finns en kropp som behöver tas hand om, och världen runtom kanske behöver förändras på något sätt, eller förhindras att förändras på något sätt. Då skapas en känsla av att vi är ett individuellt själv som tänker och agerar i världen. Men denna känsla, om man drar det till sin spets, består endast av just tankar och tro. Det framträder en ytterligare form i upplevelsen, en ”sak” till som vi är medvetna om.
Medvetande har inte identifierat sig med denna känsla av själv. Identifikationen sker i våra tankar. Medvetande i sig själv kvarstår, som alltid, som det tysta vittnet i alla dessa förvecklingar. Det är endast medvetet om dem, precis som vilken annan tanke eller upplevelse som helst.
Det åtskilda självet är som en rollfigur i en novell. Det är en fängslande novell, och vi, läsaren, kan bli så uppslukade av storyn, hur det går upp och ner för hjälten, att vi tillfälligt glömmer att vi är den som läser boken. Vår uppmärksamhet uppslukas av dramat och gör bilder av hjältens värld. På samma sätt är det i våra livs draman, vår uppmärksamhet blir uppslukad i vår egen hjältes resa – alla utmaningar och möjligheter, hopp och rädslor, val vi måste göra, risker vi måste ta. Men vårt verkliga Jag, som vet om all upplevelse, har inte identifierat sig själv med det åtskilda självet, rollfiguren i vår personliga story. Det endast upplever alla intriger som vävs i detta sätt att tänka.
Så när vi säger att Medvetande identifierar sig med egot, med tankar eller kroppen, så är det egentligen så att uppmärksamheten fokuserar sig så hårt på dessa aspekter av vår upplevelse, att de dominerar den. För ett tag, verkar faktum att vi är så mycket mer än detta inte tränga igenom. Vi glömmer att vi är vad som ser på hur detta drama utvecklas.