Mannen som spottade på Buddha

Av Okänd

Buddha sitter under ett träd och talar till sina lärjungar när en man kommer och spottar på hans ansikte. Han torkar bort det, och frågar mannen –”Vad händer nu? Vad vill du säga härnäst?" Mannen blir lite förbryllad eftersom han själv aldrig trott att när man spottar på någons ansikte, kommer han att fråga –”Vad händer nu?” Han hade ingen sådan erfarenhet i sitt förflutna. Han hade förolämpat människor, och de hade blivit arga, och de hade reagerat. Om de var fega och veklingar, hade de lett och försökt blidka mannen. Men Buddha är ingetdera, han är inte arg eller på något sätt kränkt, och inte heller på något sätt feg. Helt sakligt säger han bara, –”Vad händer nu?" Det kommer ingen reaktion från hans sida.

Buddhas lärjungar blir arga, de reagerar. Hans närmaste lärjunge, Ananda, säger: –”Det här är för mycket, vi kan inte tolerera det. Mannen måste straffas för vad han gjort. Annars kommer alla att börja göra saker som detta."

Buddha säger –”Var tyst. Mannen har inte förolämpat mig, men du kränker mig. Mannen är ny, en främling. Han måste ha hört något om mig av folk, att jag skulle vara en ateist, en farlig man som får folk att tänka nya tankar, en revolutionär, en förförare. Och han kan ha bildat sig en uppfattning om mig. Han spottade inte på mig, han spottade på sin egen föreställning. Han spottade på sin uppfattning om mig, eftersom han inte känner mig alls. Så hur kunde han spotta på mig?”

"Om du tänker på det noga,” sade Buddha, ”så spottade han på sitt eget psyke. Jag är inte en del av det, och jag kan förstå att den här stackars mannen måste ha något annat att säga, eftersom spottandet är ett sätt att säga något. Det finns tillfällen då man känner att språket inte räcker till – i djup kärlek, i intensiv vrede, i hat, i bön. Det finns intensiva stunder då språket är kraftlöst. Då måste man göra något. När du är arg, intensivt arg, slår du kanske någon, spottar på honom, och du säger då något. Jag kan förstå honom. Han måste ha något mer att säga, det är därför jag frågar, ”Vad händer nu?”

Den spottande mannen är nu ännu mer förbryllad! Och Buddha säger till sina lärjungar: ”Jag är mer kränkt av er eftersom ni känner mig, och ni har bott i många år med mig, och ändå reagerar ni!”

Förbryllad, förvirrad, återvänder mannen hem till sig. Han kan inte sova på hela natten. Gång på gång under natten blir han hemsökt av erfarenheten med Buddha. Han kan inte förklara det för sig själv, vad som hänt. Han darrar i hela kroppen och svettas. Han har aldrig stött på en sådan man. Buddha hade brutit sönder hela hans själ och hela hans vanemönster, hela hans förflutna.

Nästa morgon kommer han tillbaka. Han kastar sig för Buddhas fötter. Buddha frågar honom igen, –”Vad händer nu? Detta är också ett sätt att säga något som inte kan sägas i språket. När du kommer och rör mina fötter, säger du något som inte kan sägas normalt, där alla ord säger för lite, något som inte kan rymmas i dem." Buddha säger till Ananda –”Titta, Ananda, denna man är här igen, han säger något. Denne man är en man med djupa känslor."

Mannen tittar på Buddha och säger –”Förlåt mig för det jag gjorde i går."

Buddha sa, ”Förlåt? Men jag är inte samma man som då du gjorde det. Ganges fortsätter att rinna, men det är aldrig samma Ganges igen. Varje människa är en flod. Mannen du spottar på är inte längre här. Jag ser ut precis som han, men jag är inte samma man, mycket har hänt på dessa tjugofyra timmar! Floden har flutit så långt. Så jag kan inte förlåta dig, för jag har inte något agg mot dig”.

Buddha fortsätter –”Och du är också ny. Jag kan se att du inte är samma man som kom i går, därför att den människan var arg och han spottade, men du böjer dig för mina fötter, rör mina fötter. Hur kan du vara samma man? Du är inte samma man, så låt oss glömma det. Dessa två, mannen som spottade och mannen som han spottade på, är inte mer. Kom närmare. Låt oss tala om något annat”.