I ärlighetens namn

Av Jesper Wirtanen

Är vi sanna mot den direkta upplevelsen av nuet så verkar det som att allt sker i vår upplevelse. Åtminstone har jag aldrig upplevt något utanför min upplevelse. Upplevande/awareness/medvetande verkar stå före materia. Jag upplever hela universum i mig, jag upplever min kropp i mig, jag upplever mina tankar i mig. Så vad är detta Jag? Det verkar inte vara bundet till varken tid eller form. Upplevande har inte ändrats ända sen födseln till nu, medan upplevelsens innehåll ändras konstant. Men vad som upplever verkar vara konstant. Mitt förslag är att vi är denna upplevelse/upplevare som ej är bunden till tid eller form.

Ett annat sätt att se på det: Jag har en kropp i ett universum som jag upplever i mig. Jag är medvetande.

Och medvetande verkar vara oändligt, jag har inte kunnat hitta någon gräns på upplevande, än i alla fall. Så det är inte så långsökt att säga att det inte kan finnas två medvetande. Om något är oändligt skulle det per definition inte kunna finnas fler än en oändlighet – men även det diskriminerar den sanna gränslösheten. Ett sätt att säga det: Det finns inte två medvetanden. Rimligt verkar det också vara att vi upplever samma verklighet. Tanken kan alltid komma i vägen och säga "men om det är en simulering", "kanske vi är dataprogram" etc. Det skulle ändå inte ändra på att vi upplever detta nu.

Hur universum är uppbyggt och varför vi är här, är självklart roliga frågor att bolla med. Men endast för psyket, inte för upplevelsen. Det verkar inte bry sig vad som än händer. Det fortsätts att uppleva. I det finner kropps-psyket trygghet, kan man säga.