Av den persiska filosofen och läkaren Avicenna (980-1037),
även kallad Ibn Sina, ur texten ”On the Soul”.
Om man föreställer sig att någon skapats i ett ögonblick, och att denne skapats på ett sätt att han är helt utvecklad och fullkomlig, dock med synen övertäckt så att externa föremål som faller i samma luft eller tomma rymd som han själv faller i, inte kan ses, i ett fall där någon bromsande luft inte känns, med lemmarna åtskilda så att de inte vidrör eller har kontakt med varandra.
Låt honom sedan begrunda om han kan bekräfta sin egen existens. Han skulle då inte tvivla på bekräftelsen av sin egen existens, även utan att fördenskull bekräfta existensen av några lemmar eller inälvor, inte hjärta, inte hjärna, inte heller någonting som har med externa föremål att göra. Snarare skulle han bekräfta existensen av sig själv, utan att bekräfta att han har längd, bredd eller djup. Och om det var möjligt för honom i detta tillstånd att föreställa sig en hand eller annan lem, skulle han inte föreställa sig att den var en del av sitt själv eller att den skulle utgöra något villkor för sin egen existens. För, som du vet, så är det som bekräftas något annat än det som inte bekräftas, och det som är underförstått är något annat än det som inte är underförstått.
Därför är Jaget, vars existens han bekräftat, hans karaktäristiska identitet, och är inte identisk med sin kropp eller lemmar som han inte bekräftade. Därför har den uppmärksamme ett verktyg för att inse att bekräftandet av Jagets existens är åtskilt kroppen; faktiskt något som är icke-kroppligt – detta är känt genom själv-medvetande, och om någon distraheras från detta faktum, behöver man bara knacka med staven (staven, käppen, för att väcka uppmärksamhet om faktum).